Mina varför…

Publicerat i Insikt, Tänkvärt

Det finns en del saker i vårt samhälle som jag verkligen trodde skulle varit försvunna vid det här laget. Men de lever starkt kvar för att visa att utvecklingen inte alltid går så fort som vi tror.

Pappers-CV: Vad är grejen med att skicka eller e-posta ett CV egentligen? Detta borde för länge sedan varit ersatt av en CV-databas som LinkedIn eller via arbetsförmedlarna nätverk. Varför skall den som kan göra det grafiskt snyggaste CV:t få fördelar när det inte är det som jobbet handlar om?

Visitkortet: En liten bit anonymt papper som vi skall lämna mellan varandra. Ett vistkort säger väldigt sällan vem du egentligen är. Dessutom kan du inte göra något med informationen som finns på visitkortet innan det överförs digitalt på något sätt. Så varför inte använda oss av digitala visitkort istället?

Säkerhetskontroller: Är säkerhetskontroller en placebo-effekt för att vi skall känna oss tryggare än vi är? Skippa säkerhetskontroller och incheckning på inrikesflyg (och då ser jag hela EU som en inrikesregion). Att flyga inrikes borde vara som att åka buss, lätt smidigt och snabbt. Kliv på, ta en ledig plats och kliv av i en annan stad en timma senare. Jag köper inte argumentet med säkerhet som förklaring till allt krångel längre.

Varningsskyltar: Har verkligen vårt samhälle blivit farligare och farligare? Eller varför har vi annars denna explosionsartade utveckling i antalet varningsskyltar? Vi varnar i tid och otid och vilket kommer leda till att vi istället inte tar varningarna på allvar.

Personlig integritet Del 2

Publicerat i Insikt, Lagar, Moral

Personlig integritetDet här är en fortsättning på inlägget Personlig integritet Del 1 så läs gärna det inlägget först.

Även om jag själv har en ganska transparent närvaro på nätet där jag lämnar ut ganska mycket av mig själv så oroas jag över de intrång som ständigt sker på vår integritet. Jag delar med mig personliga tankar både här och på Twitter och lägger ut bilder på mig själv och min omgivning på Instagram och Facebook. I de fallen har jag själv satt mitt ramverk för vad jag tycker är okej att dela med mig och inte. Men tittar man i ett större perspektiv så finns det så mycket jag inte kan påverka, som ändå väldigt tydligt handlar om mig.

Jag tycker inte argumenten ”Har du inget gjort, så har du inget att vara orolig över” eller ”Ärliga människor har inget att dölja” håller. Den personliga integriteten blir underordnad jakten på de som utmanar det öppna samhället. Övervakning blir överordnad andra värden i samhället.

Just nu går vi mot ett samhälle där vi har mindre och mindre privatliv. Vart i fasen vi är innan det vänder är svårt att säga, men min gissning är att vi bara är i början. Ekonomiska intressen är allt för starka och har allt för stor makt för att det skall vända ännu på ett tag.

Uppgifter om vårt surfande lagras, så mycket vet vi. Men vet vi egentligen vem som lagrar det? Vem lagrar till exempel våra läsvanor på politiska sidor och bygger register över våra politiska åsikter?

Resonemanget tycks vara att om man skriver om sina politiska åsikter, känslor eller lägger ut privata bilder på nätet så får man skylla sig själv.

Min tro är att finns uppgifter om oss lagrade finns det också möjligheter att missbruka dessa uppgifter. Vi borde alla få chansen att avgöra hur mycket av oss själva vi vill ge bort till företag eller personer som vi inte alls känner eller litar på. Det valet har vi inte fullt ut idag.

Man kanske då skall hantera information olika beroende på vem det handlar om. Ett barns eller en ungdoms uppgifter kanske inte skall lagras och kunna användas på samma sätt som för en vuxen person som kan ta fullt ansvar för sina handlingar. De uppgifter vi efterlämnar oss som barn kanske inte borde bygga grunden för vår digitala identitet?

Personlig integritet Del 1

Publicerat i Lagar, Moral

Att prata om, eller eller ens tänka på, integritet kan tyckas tråkigt. Även om fler och fler verkar intressera sig för ämnet så är de flesta både ointresserade och ovetande om när och vart uppgifter om oss lagras.

Vart går egentligen gränsen för vad vi tycker är vår personliga integritet? Mycket handlar om vad vi är vana vid. Här i Sverige ser vi det knappast som ett intrång på vår integritet när vi måste visa legitimation i alla möjliga sammanhang. I andra länder kan det vara helt annorlunda. De flesta reagerar inte på att alla våra köp med kort registreras, men debatten är desto större när våra besök på internet lagras av till exempel Google.

Även om behovet av den personliga integriteten varierar mycket från person till person så vet vi oftast våra gränser i den fysiska världen. En del delar med sig mycket av våra personliga och privata saker medan andra är tvärt om. Det är ganska uppenbart för de flesta av oss var – och för vem – man tar av sig kläderna, för vem man ger ut sitt kontonummer eller lånar ut husnyckeln. På nätet däremot finns inte alls denna självklarhet i samma utsträckning.

Lagstiftningen kring den personliga integriteten har alltid varit känsligt ämne. Sverige var första landet i världen om att införa en lagstiftning (Svensk Datalag från 1973) om lagring av datauppgifter. Ända sedan dess har diskussionen pågått om balansen mellan integritet, säkerhet, ekonomiska intressen och övervakning. Helt klart är att det har blivit en spiral av det, ond eller god kan diskuteras. Övervakning skall öka vår säkerhet, men minskar vår integritet. Lagar tas fram för att skydda ekonomiska intressen, men som inskränker på integriteten. Men det är inte bara ekonomiska intressen som skyddas, det har blivit en industri att tjäna pengar på att minska folks integritet. Det skapas en oro för att kunna sälja utrustning för övervakning med argumenten att vi skall skydda dem vi älskar.

Gillar ni detta inlägget så läs gärna nästa veckas inlägg tankar om framtidens integritetsfrågor.