Välgörenhet av ondo

Publicerat i Insikt, Moral, Positivt tänkande

PENGARSå här i juletider är vi extra generösa. Det är också den här tiden på året som det behövs som bäst. Vi har ca 34.000 hemlösa i Sverige. I ett land som Sverige borde ingen behöva vara utan bostad. Så många hemlösa kan inte ses som något annat än ett misslyckande för den offentliga sektorn som bär huvudansvaret för att upprätthålla välfärden i Sverige. Misslyckandet beror enligt min mening enbart på brist av resurser.

Hade det inte varit för all välgörenhet, alla frivillig- och hjälporganisationer hade situationen för de hemlösa varit betydligt värre. Likadant är det med äldrevård, vård av funktionshindrade och vård av missbrukare. Hade inte anhöriga dragit ett så tungt lass som de gör, utan att få någon ersättning för sitt arbete, så hade vi inte haft något välfärdssamhälle att prata om. Många funktioner i vårt samhälle är helt beroende av välgörenhet och frivilligarbete för att fungera.

Jag tror att frivilligarbete har blivit ett verktyg offentlig sektor använder sig av för att kunna dra ner på sina insatser och minska sitt ansvar. Ju fler som är med och delar på ansvaret desto färre resurser behöver tillsättas inom den offentliga sektorn. Civilsamhället har på det sättet fått en avgörande roll för folkhälsan istället för att fungera som ett komplement.

Resultatet av en sådan politik blir en ojämn balans i relationerna mellan givare och mottagare. Välgörenhet sker alltid på givarens villkor och mottagaren förväntas känna skuld och tacksamhet.

Sedan är det svårt att säga att vi inte skall hjälpa till. Jag själv köper gärna Faktum av den anledningen att jag gillar deras verksamhet och i grund och botten är det en god sak. Jag skulle heller inte tveka över att själv hjälpa till för att ge mina anhöriga bästa vården. Men min inställning till välgörenhet och främst när det gäller rena monetära gåvor så föredrar jag att ge till något projekt utomlands eller till att stötta forskningsprojekt.

En hyllning till Stephanie!

Publicerat i Drivkraft, Insikt

Stephanie och Magnus”Jag är smartast av mina vänner”. Det är en kommentar som Stephanie har fått äta upp mer än en gång. Hon är långt ifrån felfri. Hon kan till exempel inte ens säga R, hon håller på helt fel hockey-lag och hon bor dessutom alldeles för långt bort. Men visst är hon bra, till och med den bästa vännen man kan ha. Idag fyller hon dessutom 30 år!

Stephanie, eller @S_Ekberg som är hennes digitala signatur, är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Vi jobbar ihop, vi umgås på fritiden och till och med reser ihop. Så det kanske inte är konstigt att hon är den som vet allra mest om mig. Hon är också den som förstår mig bäst, ofta mer än jag själv gör till och med.

En av de bästa sakerna med Stephanie är att hon både är väldigt nyfiken och att hon är en JA-sägare. Det har lett både henne och mig in i många spännande äventyr. Hade det inte varit för att Stephanie bröt ett revben när hon lärde sig åka snowboard så hade jag aldrig lärt mig heller. Under hennes återhämtning lånade jag helt enkelt snowboarden och testade på själv.

Det är ofta mycket prestige mellan oss och vi vill gärna överträffa vad den andra har presterat. Men det innebär inte att vi inte gläds över den andres prestationer. Det är inte så mycket en tävling utan ett sätt att göra oss båda bättre genom att kampen att bli bättre, bättre än den andre. Det finns få människor jag önskar att de lyckas som jag gör med Stephanie.

Jag vet att Stephanie alltid finns där när jag inte själv räcker till och som bäst behöver någon vid min sida. Jag vet att hon alltid vill mig väl. Och jag vill alltid henne väl. Precis som hon finns vid min sida så tänker jag alltid finnas där när hon behöver det.

Ni som inte träffat henne önskar jag att ni får den chansen. Och ni som har träffat henne vet vad jag pratar om.

Idag fyller som sagt var Stephanie 30 år och befinner sig 20 mil ifrån mig. Jag är inte där på hennes dag utan förärar henne istället med detta blogginlägg. Stort grattis älskade vän!

En pendlares observationer

Publicerat i Tänkvärt

Varje dag pendlar jag till och från jobbet, en timma per väg – om inte Västtrafik vill förlänga den tiden. Som pendlare finns det mycket intressant att observera och reflektera över.

Majoriteten av de som pendlar använder sin resa till ytterligare någon syssla. En del sover, ofta i väldigt konstiga ställningar. Några sminkar sig. Annars är att lyssna på musik det allra vanligaste. Du ser numera knappt någon under 50 som inte har hörlurar på sig. De allra flesta har Apples orginalhörlurar vilket förvånar mig. Så mycket tid som hörlurarna används och ändå investerar man inte i att få bra ljud.

Tidningen Metro har sin givna plats i mångas resande. Men tidningen har spridit sig utanför kollektivtrafiken, många bilister stannar till på en hållplats, springer ut och hämtar en eller flera tidningar för att sedan köra vidare. Även boken har sin plats bland pendlarna. Pocketboken dominerar, väldigt få hårdpärms- och e-böcker syns till i kollektivtrafiken.

I övrigt kryddas ens resa med att se hur folk försöker undvika att sitta bredvid varandra. Knepen är många. Vanligast är att slänga upp väskan på sätet bredvid sig och låta bli att möta påstigande resenärers blickar. Andra sätter sig istället på det yttre sätet. Sedan har vi ju dem som helt enkelt står upp tills dess att det finns ett ledigt dubbelsäte att sätta sig på. Oviljan att sitta bredvid varandra är så stor att många flyttar sig till en ledig plats så fort chansen dyker upp. Varje gång det händer mig undrar jag om det beror på mig, att jag luktar äckligt eller på något annat sätt är så jobbig att sitta bredvid.

Det finns dessutom en antal outskrivna regler du måste ta hänsyn till. Först och främst så pratar vi inte med folk vi inte känner. Du kommer anses vara konstig och endast få kortast möjliga svar. Förmodligen så kommer du också klassificeras med någon bokstavskombination. En annan regel är att du skall sätta dig på samma plats som alltid, så länge det finns lediga dubbelsäten. Finns det inga dubbelsäten så får du absolut inte sätta dig bredvid samma person flera dagar i sträck. Det är nästan lika illa som att prata med folk du inte känner. Kom för tusan ihåg att säkerhetsbälten inte är till för att användas på bussar. Gör du det kommer genast övriga resenärer att tycka du är pretantiös.

De flesta försöker alltså undvika interaktion med övriga passagerare. Ändå talar de högt och gärna i telefon där de avslöjar både väldigt privata saker och känslig företagsinformation. Vad säger det egentligen om hur vi är? Vår privata sfär är väldigt liten när någon närmar sig den. Däremot är sfären betydligt större när vi själva kan kontrollera den. Eller så är vi inte ens medvetna om att vi delar med oss av så mycket information. Så tänk dig för nästa gång du pratar i telefon när du åker kollektivt. Kanske kan vi försöka släppa lite på rädslan att släppa folk nära och istället begränsa vad vi delar med oss för information. Det skulle nog alla må bra av.