Det digitala arvet

I söndags var jag på Webcoast och som alltid när man möter likasinnade människor uppstår intressanta diskussioner. En av de diskussioner som jag fastnade mest för var den om det digitala testamentet. Vad händer med det digitala arvet vi lämnar efter oss efter att vi dött?

De flesta av oss finns representerade på så många olika ställen på internet. Facebook, Twitter, Google+, LinkedIn, Instagram, WordPress är bara några av ställena jag själv är registrerad på. Troligtvis är jag registrerad på fler ställen än jag vet om. Om inget görs så lever dessa konton kvar efter min död. Idag finns inga regler, inga lagar för hur sådant skall hanteras. Tjänsterna i sig har för det mesta inget eller dåligt stöd för att hantera det. Det finns heller inte några bra alternativ om man själv vill försäkra sitt digitala arv.

Jag har inte tänkt i dessa banorna innan. Men alla borde ägna det en tanke. För gör vi inte något efterlämnar vi vi ett arv för någon att förvalta, med en omfattning svår att överblicka och en situation nästan omöjlig att bemästra. Men den största problematiken är nog ändå att juridiskt är detta inte ett arv där bilder, dokument och information självklart tillfaller våra anhöriga.

Denna situation vill inte jag försätta mina anhöriga i. Samtidigt som jag vill finnas i alla dessa medier så vill jag efterlämna så lite spår som möjligt. För att få det så behöver jag på något sätt skapa förutsättningarna för mina anhöriga att få del av den informationen jag tycker att de har rätt till. Så den diskussion som som från början bara var något intressant har nu blivit till något konkret jag vill göra.

15 reaktion på “Det digitala arvet

  1. Jag förstår inte alls problematiken. Bilder, dokument och information är sällan våra medan vi lever. Tycker det känns tryggt att jag lämnar ett arv som någon annan kanske har nytta av.

    För övrigt, så fryser Facebook kontot om anhöriga önskar det. Det tycker jag är fint. Så att man på något sätt lever kvar även i den digitala världen.

  2. Jag har sedan länge en bilaga i mitt testamente där alla lösenord står så att mina vänner kan gå in och avsluta dessa konton. Jag vill inte finnas kvar på internet när jag har dött.

  3. Jag förstår bådas tankar. en minnesvägg kan vara fint. Men det är inte jag. Jag vill försvinna från nätet, vill att folk skapar sina egna minnen av mig, inte som ett digitalt avtryck på internet.

    @Alexandra: Uppdaterar du aldrig lösenord? Eller uppdaterar din vänskapskrets så att du måste justera i ditt testamente? Vill du bara försvinna utan spår? Den frågan har jag inte tagit ställning till ännu.

  4. Jag får inte ihop det. Vad är det för skillnade nu och när du är död? Folk skapar ju sin egen uppfattning nu precis som dom gör när du är död. Du kan ju aldrig, vare sig du lever eller ej, styra vad andra tycker.
    Om du bygger ett fint hus ska det då rivas när du har dött? Om du skriver en bok ska alla böcker samlas in när du är död och brännas upp? För att inte tala om barn du kanske skaffat. Det är ju helt galet att du inte vill lämna några avtryck. Framför allt verkar det vara jobbigt att leva så. Du vet ju aldrig när du ska dö. Då gäller det ju att göra så lite som möjligt. Då, kan du ju inte ens fylla i Vita arkivet eller liknade tjänster online. Jag tycker det känns väldigt omständigt men kan förstå kontrollbehovet.

    Ett testamente uppdateras väl alltid regelbundet. Eller ja, det gör det ju inte för då skulle det finnas fler arbetslösa jurister men om folk tänkte till så skulle de uppdatera regelbundet.

  5. Det är ju inte så att alla får mina lösenord bara för att jag dött, absolut inte! Det handlar om några få som jag vet kan hjälpa mig med detta om jag går bort. Uppdaterar jag lösenord, vilket hittills aldrig har hänt, så skickar jag bara ett litet mail och testamentet följer med i uppdateringen.

    Självklart vill jag att mitt minne och de bedrifter jag har gjort ska finnas kvar när jag har dött. Och jag tycker att det är en helt absurd sak att jämför barn med en sida på internet?!
    Men, jag har varit med om att en ung människa har dött och det är ett rent helvete för den familjen att se hur människor fortfarande skriver på hennes facebook-sida. Att få post (snigelbrev) till någon som dör slutar tillslut, för dödsfall anmäls till skatteverket, men det är inte roligt! Facebook, mail och nyhetsbrev tar inte del av den informationen utan då måste du avsluta kontot. Att det ska fortsätta komma reklam och information till mig fastän jag har dött tycker jag är fruktansvärt onödigt.

    Jag vill precis som andra att mina anhöriga ska minnas mig med värme. De får gärna prata om mig. Tycka att mina barn har ärvt egenskaper av mig. Men min facebook sida/twitter/mail ska inte finnas kvar. Vad skulle det ge mig eller någon annan?
    Jag har saker av privatkaraktär på både mail och facebook och litar på att det tas bort om jag dör.

  6. Det handlar inte om att jag inte vill att andra ska skapa sig en egen uppfattning om mig. För jag VET vem jag är och skiter fullständigt i vad andra tycker. Det handlar om att jag har känt sticken i hjärtat när någon ett år efter ett dödsfall skriver på facebook ”tja hur är läget, ska vi ses på lördag?”

    • Jag vill lägga mig i debatten lite…
      Sidor som inte kan kommenteras kanske skulle kunna vara kvar, som ett minne, ett tag. Men Facebook där folk kan kommentera, det är något jag idag kan kontrollera, men inte senare. Alltså vill jag inte finnas kvar där. Jag är mycket mer stängd än dig Victoria, mycket större önskan om att kunna kontrollera sådant som berör mig. Sedan två exempel på hur fel det kan bli:

      Sant exempel 1: Du kan på Facebook få som förslag att bli vän med någon som är död, bara för att du och den personen har gemensamma vänner. Hemsk tanke.
      Sant exempel 2: Facebooksidan hos en person som tagit sitt eget liv förvandlades till en sida där folk gick in och uppmuntrade till självmord och där folk hetsade varandra. Mer fel än så kan det inte gå.

  7. Jag har inget behov av en minnessida på internet eller en ”grav” på internet. Jag lever mitt liv i huvudsak IRL som det heter och det är där jag vill bli ihåg kommen.

  8. Man väljer ju hur man uppfostrar barn och man väljer vad man skriver på Facebook så absurt tycker jag inte det är. Hur någon efter ett år kan skriva ”tja hur är läget, ska vi ses på lördag?” är däremot absurt. Då kan det ju inte stå något personens död på hans/hennes sida.

    Jag har kompisar vars familj har valt att ha en minnessida och jag har kompisar vars familj valt att behålla Facebooksidan öppen. Som en minnesbok. Folk tittar in ibland skriver något minne. Sidan drivs av den avlidnes bröder. Jag tyckte nog det kändes konstigt i början men nu tycker jag det är helt rätt. Det är precis så min kompis skulle vilja ha det.

    Jag kan förstå exempel 1, men jag skulle inte bli upprörd över ett vänförslag där personen inte längre finns. Folk dör det är det enda man vet med all säkerhet.
    Exempel 2, då kan man ju undra vad den personen hade för kompisar. Eller för Facebookinställningar. Och kontrollera kan du inte göra när du är död. Tänk om någon startar en minnessida på nätet om dig. Hur ska du stänga den tänker du?

  9. Om mina anhöriga bestämmer sig för att ha kvar min sida på facebook som en minnessida så är det okej för mig, men då behöver de lösenordet för att kunna administrera sidan. Därför ska lösenord finnas med i testamente eller liknande.

    Att någon skriver hej hur är läget flera år efter någons död är inte konstigt!! De flesta har inte mellan 200 och 500 vänner i verkliga livet, och hur ska det kunna uppdatera att han/hon är död om inte lösenordet blir tillgängligt för familjen.

    När jag dör har jag förhoppningsvis uppfostrat mina barn till självgående människor som har skapat sig ett eget kontaktnät med stöd och hjälp. Om barnen inte är självgående har jag förhoppningsvis ”utsett” någon eller några som kan hjälpa dem att bli det.
    Att därför lämna en facebooksida/twitterkonto/blogg, som ALDRIG blir självgående, helt utan ”tillsyn” är för mig helt galet!! Någon eller några måste få lösenordet. Sedan kan jag bara önska att sidan tas bort, de som får lösenordet gör ju självklart som de vill med sidan.

  10. Jag använder enbart twitter av de sociala medierna (förutom mail) och när jag dör skulle jag vilja att det kontot stängs ner, har aldrig tänkt på att någon måste ha lösenordet för att kunna göra detta men ska skicka dem till min bror ASAP.
    Om mina vänner vill minnas mig och dela med sig av saker vi har gjort tillsammans så får de gärna göra det, men jag hoppas att de ses och gör det. Man behöver värme av varandra i sorgen inte ord på en facebook sida.

    att ha en minnessida lockar mig inte heller, däremot skulle jag vilja att de reser en åtta meter hög staty av mig på sergelstorg i stockholm.

  11. Det är verkligen inte viktigt snarare är det helt oviktigt. Lika mycket som jag finns i verkliga livet lika mycket finns jag på internet. Det stör mig inte det minsta att min närvaro där inte raderas.

    Jag vet inte hur det är med dom andra medierna men Facebook är ganska vänliga människor. Kan du bara visa på att din anhörig har gått bort så brukar de hjälpa till med kontot.
    Låter grymt med en staty. Hoppas bara ingen checkar in där på typ Facebook då.

  12. Tycker att flera stycken verkar lida av storhetsvansinne här inne just nu, Isadora är undantaget.

    Att stänga ner någons mail och facebook-konton är lika naturligt som att städa ur och sälja lägenheten personen bodde i. De anhöriga får i sin egen takt och tid rensa ur lägenheten eller facebook (eller vad det nu rör sig om för sociala medier) och ta med sig det de vill in i deras framtid. Efter detta ska lägenheten eller facebook säljas respektive stängas ner. Att ha kvar något som en minnes sida eller museum över min person är helt absurt. De som känner mig, som är mig nära, kommer att minnas mig med varma känslor utan en sida på internet. De kommer att prata om mig när de ses. Le åt minnet.
    Men med tiden kommer det att blekna och så är naturens gång.
    Att alla människor ska ha en ”minnes sida” eller sin facebook/mail/twitter/osv kvar handlar bara om den personens rädsla in för döden. Du kommer inte att bli mer ihåg kommen för att du har din facebooksida kvar. Däremot om du varje dag gör något gott, för vänner eller för främlingar, då kommer du bli ihåg kommen. För det människor minns är det goda du gjorde, inte hur många gånger om dagen du twittrade.

  13. Det är uppenbart att alla har olika förhållanden till ens digitala liv. Jag har aldrig sagt att man inte får stänga ner en anhörigs Facebooksida, mail ellet Twitter jag förstår bara inte varför det är så viktigt att helt försvinna från internet. För mig har det inget att göra med hur jag vill bli ihågkommen det handlar bara om att jag fanns där. Jag förstår inte alls hur det skulle vara kopplat med rädsla för döden. För någon sådana rädsla finns inte. Eller jo, jag är oerhört rädd för när de jag älskar ska dö.

    Mina vänner finns inte på en och samma plats. Inte ens på på fem olika platser. För oss minskar internet avståndet. När någon av oss har dött har det varit en trygghet att ha en plats för oss att samlas även då vi inte alltid omedelbart kan träffas direkt. Det är kul att bläddra i gamla Facebookbilder och minnas. Precis som jag tycker det är fint att jag kan se dödannonser på familjesidan.se när jag kanske inte har möjligheten att köpa tidningen.

    Mitt digitala liv får gärna finnas kvar. Jag älskar internet! Och ja, jag har Vita Arkivet online. Vill de jag lämnar efter mig att visa saker ska raderas så får de gärna göra det. Precis som de får välja vad de vill och inte vill slänga av sakerna i mitt hem. Jag skulle dock aldrig begära att någon skulle behöva kolla upp varenda blogg jag skrivit, varje bloggkommentar jag lämnat, varje CV bank jag fanns i, radera varje shoppingkonto. Det är ju en del av den jag var. Det handlar absolut inte om något storhetsvansinne.

    Men hörrni tjejer, lycka till! Har någon bara lösenord till emailkonton brukar det mesta lösa sig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>