Facebook-språket

Publicerat i Gästblogg, Tänkvärt

Facebook-språket är ett gästinlägg av @ofrivilligast. Gillar ni hennes inlägg, läs de tidigare inläggen ”Vad är jag värd””Konsten att gå vidare” och ”Det som driver mig”.

Ditt sätt att använda ett språk säger en hel del om vem du är. Din dialekt kan skvallra om vart du kommer ifrån eller vart du har varit. Ditt ordval bekräftar ofta vilken grupp människor du umgås med eller till och med vart du arbetar. Du har, precis som alla andra, ett ord eller uttryck som är ”ditt”. Jag får ofta höra att jag använder ordet ”precis” väldigt mycket. En kille jag kände tyckte väldigt mycket om att använda ordet ”grymme” före något som var riktigt bra till exempel ”grymmeväder”. Om du tänker efter så har säkert alla i din omgivning ett eller flera ord som de använder väldigt ofta. Som du associerar till just den personen.

Det här tycker jag är både roligt, spännande och intressant och framför allt gör vårt språkbruk oss till de vi är. MEN när vi använder Facebook så händer något med vårt personliserade språk och vi använder oss istället av Facebook-språket. Facebook-språket är helt baserat på superlativ (superlativ är den böjningsform som är mer än alla andra böjningsformer, till och med mer än mest). På Facebook används ord som ”älskling”, ”finaste”, ”gulligaste”, ”bästaste” osv. hej vilt i statusuppdateringar. Självklart finns det tillfällen då dessa ord bör användas men det som gör mig galen är när människor som aldrig tar dessa ord i sin mun helt plötsligt använder dessa ord på Facebook. Orden tappar sin betydelse när ALLA dina vänner är den ”allra finaste och gulligaste i hela världen”.

Facebook är ett socialt nätverk som är fantastiskt på så många sätt. Att kunna hålla kontakten, på vilken nivå man nu vill, är ju underbart och Facebook gör det lätt för oss. Men just nu används Facebook bara som en mätare på vem som har det bäst. Vem som har ”vackraste hemmet i hela världen”, ”mysigaste fredagsmyset med bästaste flickvännen” eller ”sötaste hundvalpen”. Utanför Facebook skulle vi aldrig yppa de här orden, vid några enstaka tillfällen kanske, men skulle du verkligen säga till din kollega: ”Igår var jag och fikade med världens finaste bästaste kompis”? Nej du skulle, precis som en normal vuxen människa säga, ”igår var jag ute och fikade med min bästa vän”.

Varför ska vi prata som 14-åringar bara för att vi inte kan se dem vi pratar med? Nej skriv så som ni pratar. Använd ”era” ord. Våga vara er själva även på Facebook. Och skriv det ni faktiskt skulle säga till någon ansikte mot ansikte.

Text: Alexandra

Bröst, självförtroende och terapi

Publicerat i Gästblogg

Detta är ett inlägg gjort av @IsadoraNoble som också skrivit inlägget Ät upp den där jävla kakan.

Tre av mina närmare vänner har fått barn och efter att amningen av den yngsta varit klar gjorde alla tre en bröstoperation, för att lixom ”fylla upp till normal storlek igen”. Orsaken har alltid varit att de själva mår dåligt över sina bröst. Känner sig osexiga och kanske tom okvinnliga.

Det oroar mig att vuxna kvinnor, mammor, tror att deras sexighet sitter i brösten. Sexighet handlar om självförtroende, lekfullhet och humor. Inget av detta sitter i brösten, däremot kanske i inställningen till dessa. En kvinna som bär sig själv och sina erfarenheter med styrka och stolthet är det vackraste och sexigaste som finns. För en kvinna som är stolt över sig själv, sin kropp och sina erfarenheter är plastikkirurgi inget alternativ. Och för en kvinna utan stolthet bör terapi och inte operationer vara det som gäller.

Text: @IsadoraNoble 

En värld av möjligheter

Publicerat i Gästblogg, Positivt tänkande
Detta är första gästinlägget från @AmandaProsens. Men det är säkerligen inte det sista. Amanda är en oerhört klok människa som fler borde lyssna på.

Ibland när jag står på en strand någonstans och ser ut över havet, vilket jag gör ganska ofta, är jag helt säker på att jorden är platt. Jag ser ju kanten! Och jag kan föreställa mig hur vattnet forsar ut över kanten ner till ingenting. Men sedan skrattar jag åt mig själv. Jag vet ju att jorden är rund, eller lite oval-aktig i formen. Jag har sett det på bild och forskning i massor bevisar detta. När jag står där och fnissar för mig själv och tänker på något så absurt som att jorden skulle vara platt kommer jag på att för några hundra år sedan var människor stensäkra på att jorden var just platt. Det var till och med olagligt att tro något annat.

Jag sätter mig ner och undrar vilka av sakerna jag är säker på som människor kommer att skratta åt i framtiden. Det är ju omöjligt för mig att tänka mig att något av det jag är riktigt säker på, som att jorden är oval-aktig, är fel. Men jag vet att det är stor sannolikhet för att något av de sakerna är fel. Den tekniska utvecklingen går framåt och vi kommer att bevisa och motbevisa allt möjligt som jag tror och är säker på idag. Vad vet jag inte. Min tankevärld är inskränkt.

Är det inte spännande? tänker jag för mig själv. Jag är helt säker på en massa saker, men egentligen har jag ingen aning. Det måste väl betyda att det här är en värld av möjligheter?

Text: Amanda Persson 

Vad är jag värd?

Publicerat i Gästblogg

Återigen ett gästinlägg från #Iloveyoualex.

Jag vet att jag är värdefull. Men jag har så svårt att förstå vad jag är värd. I förhållande till annat, då vet jag vad jag är värd. Jag vet att jag är duktig på mina jobb, riktigt bra till och med, och värd beröm och hög lön. Jag vet att jag var duktig i sport och jag vet att jag är bra på att skriva. Att mitt värde där är högt. Och jag vet att jag är en bra vän. Att jag har ett högt ”vän-värde”. Men mitt värde för mig själv, det har jag ingen aning om.

Är jag värd att väntas på? Eller borde jag jaga mer? Är jag värd den här chokladkakan? Varför är jag det?
Det som är vardag för mig är främmande för andra. Gör kronisk sjukdom och minst fyra sprutor om dagen att jag är värd mer godis än andra? Att jag sätter höga mål, kanske till och med lite för höga, och driver mig själv till kanten innan jag slutar. Gör det att jag är värd att sova lite längre på morgonen? Det är få ord som gör mig mer förvirrade än när någon säger ”det är du värd”. Är det en komplimang eller bara ett sätt att göra det onyttiga okej?

Det har tagit mig 27 år att komma på att jag är värd att få tillbaka det jag ger. Om jag ställer upp för dig så bör du ställa upp för mig. Om jag tar ut mig lite extra så får jag också ge mig själv lite extra. Och jag är värd kärlek. Jag är inte värd spel, när jag själv kör med raka rör. Och framförallt, jag sätter andra i första rummet så ofta. Mina vänner, min familj, min partner. Det är sällan jag prioriterar mig själv. Därför är jag värd att få vara först i någon annans liv. Så är det. Men, jag är också värd att sätta mig själv i första rummet utan att få dåligt samvete. Jag är ju faktiskt en väldigt viktig del av mitt liv.

Text: #Iloveyoualex 

Konsten att gå vidare

Publicerat i Gästblogg, Insikt

Även detta är ett gästinlägg av den vi ofta benämner som #Iloveyoualex. Läs gärna inlägget det-som-driver-mig/ innan ni läser vidare. Detta kan ses lite av en fortsättning på det inlägget.

 

 

 

Efter många timmars funderande har jag kommit fram till att det bara finns ett sätt att gå vidare, det är att acceptera att det som har hänt har hänt och det finns inget du kan göra åt det. Acceptera att du inte kan förändra det förflutna men forma framtiden utifrån de förutsättningar du har just nu.

Det låter ju som en dans på rosor. Hur svårt kan det vara? Jag har inga problem att acceptera fakta så som att Stockholm är Sveriges huvudstad, att 1 km är 1000 meter och att dog betyder hund på engelska. Men när någon kommer med fakta att din kropp är krossad och vi vet inte om eller när du kommer bli bra. Då blir det kortslutning i hjärnan.

Vägen hit, till idag, har varit en lång väg av framför allt förnekelse. Jag har förnekat allt från hur jag mår, till att jag ens är skadad, jag har utmanat och pressat min kropp så att den gått ännu lite mer sönder. Jag har vägrat inse att det är den mentala biten som är den viktigaste. Jag trodde att om jag bara blev exakt som förut så skulle allt bli bra. När jag väl insåg hur illa däran jag var så var sorg den känsla som upptog alla mina dagar. Tårar för att framtiden faktiskt inte kommer bli så som jag hoppades. Inga barn. Inte jobba vidare med det jag älskar. Inte springa och träna så som jag gjorde. Det kändes som om jag var död. Eller levande död. Och det var nog så jag betedde mig också. Jag frågade mig själv, och andra, om och om igen varför det var just jag som blev påkörd och jag gick igenom och förändrade scenariot för den olycksdagen ungefär en miljon gånger. Per dygn.

Tillslut, efter två och ett halvt år, har jag insett att det enda jag kan förändra är mig själv, min inställning till saker och den tiden som ligger framför mig. Med den insikten har jag återigen tagit kontroll över mitt liv. Jag har accepterat att olyckan är över och att framtiden är min att forma. Jag kan gråta varje dag om jag vill det eller så kan jag se framåt med ett leende på läpparna. Jag kan ge upp eller jag kan kämpa. Svårare än så är det inte.