Konsten att gå vidare

Även detta är ett gästinlägg av den vi ofta benämner som #Iloveyoualex. Läs gärna inlägget det-som-driver-mig/ innan ni läser vidare. Detta kan ses lite av en fortsättning på det inlägget.

 

 

 

Efter många timmars funderande har jag kommit fram till att det bara finns ett sätt att gå vidare, det är att acceptera att det som har hänt har hänt och det finns inget du kan göra åt det. Acceptera att du inte kan förändra det förflutna men forma framtiden utifrån de förutsättningar du har just nu.

Det låter ju som en dans på rosor. Hur svårt kan det vara? Jag har inga problem att acceptera fakta så som att Stockholm är Sveriges huvudstad, att 1 km är 1000 meter och att dog betyder hund på engelska. Men när någon kommer med fakta att din kropp är krossad och vi vet inte om eller när du kommer bli bra. Då blir det kortslutning i hjärnan.

Vägen hit, till idag, har varit en lång väg av framför allt förnekelse. Jag har förnekat allt från hur jag mår, till att jag ens är skadad, jag har utmanat och pressat min kropp så att den gått ännu lite mer sönder. Jag har vägrat inse att det är den mentala biten som är den viktigaste. Jag trodde att om jag bara blev exakt som förut så skulle allt bli bra. När jag väl insåg hur illa däran jag var så var sorg den känsla som upptog alla mina dagar. Tårar för att framtiden faktiskt inte kommer bli så som jag hoppades. Inga barn. Inte jobba vidare med det jag älskar. Inte springa och träna så som jag gjorde. Det kändes som om jag var död. Eller levande död. Och det var nog så jag betedde mig också. Jag frågade mig själv, och andra, om och om igen varför det var just jag som blev påkörd och jag gick igenom och förändrade scenariot för den olycksdagen ungefär en miljon gånger. Per dygn.

Tillslut, efter två och ett halvt år, har jag insett att det enda jag kan förändra är mig själv, min inställning till saker och den tiden som ligger framför mig. Med den insikten har jag återigen tagit kontroll över mitt liv. Jag har accepterat att olyckan är över och att framtiden är min att forma. Jag kan gråta varje dag om jag vill det eller så kan jag se framåt med ett leende på läpparna. Jag kan ge upp eller jag kan kämpa. Svårare än så är det inte.

En reaktion på “Konsten att gå vidare

  1. Pingback: Facebook-språket

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>