Välgörenhet av ondo

Publicerat i Insikt, Moral, Positivt tänkande

PENGARSå här i juletider är vi extra generösa. Det är också den här tiden på året som det behövs som bäst. Vi har ca 34.000 hemlösa i Sverige. I ett land som Sverige borde ingen behöva vara utan bostad. Så många hemlösa kan inte ses som något annat än ett misslyckande för den offentliga sektorn som bär huvudansvaret för att upprätthålla välfärden i Sverige. Misslyckandet beror enligt min mening enbart på brist av resurser.

Hade det inte varit för all välgörenhet, alla frivillig- och hjälporganisationer hade situationen för de hemlösa varit betydligt värre. Likadant är det med äldrevård, vård av funktionshindrade och vård av missbrukare. Hade inte anhöriga dragit ett så tungt lass som de gör, utan att få någon ersättning för sitt arbete, så hade vi inte haft något välfärdssamhälle att prata om. Många funktioner i vårt samhälle är helt beroende av välgörenhet och frivilligarbete för att fungera.

Jag tror att frivilligarbete har blivit ett verktyg offentlig sektor använder sig av för att kunna dra ner på sina insatser och minska sitt ansvar. Ju fler som är med och delar på ansvaret desto färre resurser behöver tillsättas inom den offentliga sektorn. Civilsamhället har på det sättet fått en avgörande roll för folkhälsan istället för att fungera som ett komplement.

Resultatet av en sådan politik blir en ojämn balans i relationerna mellan givare och mottagare. Välgörenhet sker alltid på givarens villkor och mottagaren förväntas känna skuld och tacksamhet.

Sedan är det svårt att säga att vi inte skall hjälpa till. Jag själv köper gärna Faktum av den anledningen att jag gillar deras verksamhet och i grund och botten är det en god sak. Jag skulle heller inte tveka över att själv hjälpa till för att ge mina anhöriga bästa vården. Men min inställning till välgörenhet och främst när det gäller rena monetära gåvor så föredrar jag att ge till något projekt utomlands eller till att stötta forskningsprojekt.

Den naiva svenska moralen

Publicerat i Lagar, Moral

IKEA fick i dagarna kraftig kritik efter att ha redigerat bort kvinnor med bar hud ur sin katalog i Saudiarabien. Den tidigare jämställdhetsombudsmannen uttalar sig och tycker att ”…svenskt näringsliv skall hålla sig till de etiska regler som finns.”.

Jag har svårt att förstå en sådan inställning. Istället för att konkurrera på lika villkor förväntar vi oss att svenska privatägda bolag skall agera moralpoliser utomlands. Svenska bolag som missköter sig utomlands är sämsta marknadsföring Sverige kan tänka sig. Men ett bolag som växer sig starkt, på en hårt pressad internationell marknad, och som följer länders lagar och etiska riktlinjer är väl något som vi borde vara stolta över? Istället letar vi fel och brister enligt den svenska synen att det är fult att lyckas.

IKEA är långt ifrån enda exemplet på detta. West Sweden som sedan 1993 jobbat för och tagit hem stora affärer till Västsverige kritiseras för sitt sätt att sköta sitt arbete i Bryssel. Det är naivt att tro att den svenska moralen kan konkurrera med mindre byråkratiska och mindre stela organisationer. Det räcker alltså inte att följa lagarna i de länder där de verkar, de måste alltså även tillgodose folk hemma i Sverige med Har vi gett oss in i leken får vi leken tåla skulle jag säga.

Det måste få vara varje individ, varje företag och varje organisations egna val att bestämma hur de skall driva sin verksamhet, så länge det håller sig inom lagens gränser. Skall man förändra ett samhälle måste detta drivas som en egen fråga, av dem som vill driva frågan och med fördel nationer emellan.

Är det en rättighet att bära vapen?

Publicerat i Film, Insikt, Lagar, Moral, Tänkvärt

VapenlagTänk hur olika vi ser på rätten att bära vapen. Jag personligen är av åsikten att ju färre legala vapen som cirkulerar i samhället desto mindre är risken för massaker med skjutvapen. Det finns visserligen ingen bra forskning som stöder detta, men det är ändå min bestämda åsikt. Och visst, i Norge kunde Breivik komma över vapen och Auvinen gjorde det i Finland för deras dödsskjutningar. Detta trots betydligt strängare vapenlagar än i till exempel USA.

I USA är tankesättet helt annorlunda. Tragedierna hade aldrig blivit så omfattande om det hade funnits fler vapen. Ju fler vapen, desto fler som kan skydda oss mot galningar. Istället för att ta avstånd från våldet skedde det en klar ökning av antalet sålda vapen efter massakern vid premiären av ”The Dark Knight Rises” i Aurora, Colorado. Lösningen var istället att förbjuda bärandet av Batman-klädsel på vissa offentliga platser. Rätten att bära vapen är så djupt rotad i USA att det skulle vara en allt för stor politisk risk att kritisera vapenlagarna. Trycket från väljare och bidragsgivare är allt för stort för att man skall våga gå emot strömmen. Detta kan vara anledningen till att Al Gore förlorade presidentvalet år 2000.

I Sverige har vi ca 0,2 legala skjutvapen per invånare mot drygt 1 legalt skjutvapen per invånare i USA. Jag tror att ju fler vapen som cirkulerar desto mindre tappar vi respekten för dem. Och med svenskarnas sinne för alkohol skulle detta innebära en tickande bomb. Nu tror jag ju inte att skärpta vapenlagar är den enda åtgärden som behöver göras. Det är lika viktigt att kontrollera människorna som att kontrollera vapnen. Och självklart måste illegala handeln och smugglingen av stoppas. Det är, oavsett vart i världen man befinner sig, naivt att tro att någon av dessa saker enskilt löser problemet med dödsskjutningar. Men att  politiker och väljare inte ens ser sambandet eller förstå att det är en helhet som måste lösas är för mig en gåta.

Våga ta debatten!

Publicerat i Insikt, Inställning, Moral

Jag lyssnade på Sommar i P1 här om dagen. Sommartalare var då Soran Ismail. Han talar om svenska flaggan och om vår nationalsång som symboler för vårt land. Eller kanske mer om rädslan av att använda dessa symboler. En rädsla över rasism och utanförskap där vår oro styr våra tankar. Hans tal väcker tankar om vårt svenska samhälle, vår demokrati och hur vi allt för lite vågar ta debatten.

För mig är det istället tvärt om. Nationalsång, flagga och nationaldag är istället något som kan föra oss samman. Det kan vara en del av vår identitet, en gemenskap, för alla i och kring Sverige. Jag pratar alltså inte om en etnisk bild eller om en definition vad svenskhet är, utan en gemenskap som bygger på moral.

Det finns krafter i vårt samhälle som försöker lägga beslag på den svenska identiteten, som försöker definiera svenskhet till etniskt. Jag håller inte med om dessa individers åsikter, men i första hand är det vår situation i samhället som borde ifrågasättas och inte dessa individerna. Samtidigt tycker jag det är väldigt viktigt att inte ignorera ämnet. Därför tycker jag det är väldigt tråkigt när svenska politiker vägrar delta i samma debatter som Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna får heller inte vara Riksdagens fotbollslag, riksdagsledarmöter vägrar dela kaffemaskin med Sverigedemokrater och en retorikexpert (Camilla Eriksson) vägrar kommentera Jimmie Åkesson.

Det går inte att skapa en gemenskap genom utanförskap och det går inte att lösa problem genom att blunda för dem. Så våga ta debatten. Möt individerna med respekt och möt åsikterna med debatt. Då kan vi skapa förändring.

Personlig integritet Del 2

Publicerat i Insikt, Lagar, Moral

Personlig integritetDet här är en fortsättning på inlägget Personlig integritet Del 1 så läs gärna det inlägget först.

Även om jag själv har en ganska transparent närvaro på nätet där jag lämnar ut ganska mycket av mig själv så oroas jag över de intrång som ständigt sker på vår integritet. Jag delar med mig personliga tankar både här och på Twitter och lägger ut bilder på mig själv och min omgivning på Instagram och Facebook. I de fallen har jag själv satt mitt ramverk för vad jag tycker är okej att dela med mig och inte. Men tittar man i ett större perspektiv så finns det så mycket jag inte kan påverka, som ändå väldigt tydligt handlar om mig.

Jag tycker inte argumenten ”Har du inget gjort, så har du inget att vara orolig över” eller ”Ärliga människor har inget att dölja” håller. Den personliga integriteten blir underordnad jakten på de som utmanar det öppna samhället. Övervakning blir överordnad andra värden i samhället.

Just nu går vi mot ett samhälle där vi har mindre och mindre privatliv. Vart i fasen vi är innan det vänder är svårt att säga, men min gissning är att vi bara är i början. Ekonomiska intressen är allt för starka och har allt för stor makt för att det skall vända ännu på ett tag.

Uppgifter om vårt surfande lagras, så mycket vet vi. Men vet vi egentligen vem som lagrar det? Vem lagrar till exempel våra läsvanor på politiska sidor och bygger register över våra politiska åsikter?

Resonemanget tycks vara att om man skriver om sina politiska åsikter, känslor eller lägger ut privata bilder på nätet så får man skylla sig själv.

Min tro är att finns uppgifter om oss lagrade finns det också möjligheter att missbruka dessa uppgifter. Vi borde alla få chansen att avgöra hur mycket av oss själva vi vill ge bort till företag eller personer som vi inte alls känner eller litar på. Det valet har vi inte fullt ut idag.

Man kanske då skall hantera information olika beroende på vem det handlar om. Ett barns eller en ungdoms uppgifter kanske inte skall lagras och kunna användas på samma sätt som för en vuxen person som kan ta fullt ansvar för sina handlingar. De uppgifter vi efterlämnar oss som barn kanske inte borde bygga grunden för vår digitala identitet?