Konsten att gå vidare

Publicerat i Gästblogg, Insikt

Även detta är ett gästinlägg av den vi ofta benämner som #Iloveyoualex. Läs gärna inlägget det-som-driver-mig/ innan ni läser vidare. Detta kan ses lite av en fortsättning på det inlägget.

 

 

 

Efter många timmars funderande har jag kommit fram till att det bara finns ett sätt att gå vidare, det är att acceptera att det som har hänt har hänt och det finns inget du kan göra åt det. Acceptera att du inte kan förändra det förflutna men forma framtiden utifrån de förutsättningar du har just nu.

Det låter ju som en dans på rosor. Hur svårt kan det vara? Jag har inga problem att acceptera fakta så som att Stockholm är Sveriges huvudstad, att 1 km är 1000 meter och att dog betyder hund på engelska. Men när någon kommer med fakta att din kropp är krossad och vi vet inte om eller när du kommer bli bra. Då blir det kortslutning i hjärnan.

Vägen hit, till idag, har varit en lång väg av framför allt förnekelse. Jag har förnekat allt från hur jag mår, till att jag ens är skadad, jag har utmanat och pressat min kropp så att den gått ännu lite mer sönder. Jag har vägrat inse att det är den mentala biten som är den viktigaste. Jag trodde att om jag bara blev exakt som förut så skulle allt bli bra. När jag väl insåg hur illa däran jag var så var sorg den känsla som upptog alla mina dagar. Tårar för att framtiden faktiskt inte kommer bli så som jag hoppades. Inga barn. Inte jobba vidare med det jag älskar. Inte springa och träna så som jag gjorde. Det kändes som om jag var död. Eller levande död. Och det var nog så jag betedde mig också. Jag frågade mig själv, och andra, om och om igen varför det var just jag som blev påkörd och jag gick igenom och förändrade scenariot för den olycksdagen ungefär en miljon gånger. Per dygn.

Tillslut, efter två och ett halvt år, har jag insett att det enda jag kan förändra är mig själv, min inställning till saker och den tiden som ligger framför mig. Med den insikten har jag återigen tagit kontroll över mitt liv. Jag har accepterat att olyckan är över och att framtiden är min att forma. Jag kan gråta varje dag om jag vill det eller så kan jag se framåt med ett leende på läpparna. Jag kan ge upp eller jag kan kämpa. Svårare än så är det inte.

Vara god eller uppfattas som god

Publicerat i Moral

Jag hörde i veckan kommentaren ”Jag vill inte framstå som…”. Kommentaren fick mig att fundera över vad det egentligen handlar det om? Hur mycket handlar om att bygga sitt personliga varumärke och hur mycket handlar om att faktiskt vara sig själv?

Är det då viktigare att uppfattas som en god människa än att vara en god människa? Kanske spelar det ingen roll? Så länge resultatet är det samma är det kanske inget problem. Men det väcker många funderingar. Vad betyder det när någon reser sig för andra på bussen eller när någon skriver på Twitter att de skänkt pengar till Musikhjälpen? Kanske gör de bara en god gärning, kanske vill de visa att andra borde göra samma sak, eller så vill de faktiskt visa hur duktiga de är. Eller ännu värre, att någon beskriver sina goda gärningar de aldrig utfört. Skänker alla pengar som säger att de gör det? Jag väljer ändå att tro att goda handlingar sker, oavsett bakomliggande anledning.

Sedan kan jag inte låta bli att fundera över vad det innebär att vara god. Man kan vara ärlig, rättvis, ödmjuk och omtänksam utan att det faller väl in hos alla. Är man inte god då? Eller kan man inte vara god bara för att ljuger och har ett hemskt humör då och då?  Och vart går gränsen mellan mellan de goda handlingarna och det sunda förnuftet? Att resa sig för någon äldre på bussen borde enligt mig höra till det sunda förnuftet.

För mig handlar godheten om det osjälviska. Den som är beredd till egna uppoffringar utan personlig vinning utan för att en annan människa skall få det bättre är en god människa. Jag tror också många av oss gör goda gärningar av reflex, utan att vi tänker på det. Det är verkligen godhet för mig.

Jag – en kontrollmänniska?

Publicerat i Insikt


För ett tag sedan gjorde jag ett test där resultatet beskrev mig som en kontrollmänniska. Visst, jag gillar kontroll. Jag gillar vetskapen att jag kan kontrollera en situation. Men resultatet fick mig att tänka ganska mycket. Jag har inte alls sett mig som en kontrollmänniska innan. Jag hade uppfattningen att jag krävde ganska lite kontroll.

jag tycker det är väldigt ofta som jag inte har kontroll. Många situationer har jag låtit andra ha kontrollen och jag har känt en trygghet med det. Men jag inser nu vad det handlar om. Jag väljer att inte ha kontroll. För det handlar just om det, att någon har kontrollen. Situationer som saknar kontroll eller där jag inte känner att jag kan ta kontrollen om jag vill, gör mig obekväm och får mig att undvika dem.

Med den nya insikten jag fått kan jag använda min önskan om kontroll till något positivt. Jag kan kontrollera situationer på ett bättre sätt som inte behöver betyda att jag tar plats från andra. Istället skall jag utnyttja kontrollmänniskan i mig som en positiv hävstång som gör mig – och andra -  till bättre människor.