Våga misslyckas!

Publicerat i Inställning, Positivt tänkande

Framgångscoacher kan säga vad de vill, ett uppsatt mål jag inte når, det är ett misslyckande. Att tycka något annat är att ljuga för sig själv. Jag är hård mot mig själv när jag misslyckas. Jag kräver åtgärder av mig själv för att det inte skall hända igen. Svårare än så bör det inte vara.

Det görs en så stor grej av att misslyckas. Vi är livrädda för att misslyckas till och med. Jag tror det är därför vi ständigt måste poängtera andras misslyckanden. För att förmildra vår egna prestation. Men jag tror inte rädslan ligger i resultatet utan i vad andra skall tycka om det. Det är andras syn på oss som får oss att känna oss misslyckade.

Alla val vi gör kan inte vara rätt. Vi kan inte alltid lyckas. Har vi däremot ingen plan för hur vi skall lyckas planerar vi istället för att misslyckas. Vågar vi inte utmana oss själva för att nå vårt mål kommer vi inte kunna utvecklas. Det är först när vi vågar att misslyckas och kliver utanför vårt komfortzon som vi får möjlighet att lyckas, men också misslyckas.

Jag tycker man måste skilja på att misslyckas och att känna sig misslyckad. Ett misslyckade handlar mer om hur mycket vi vågade och hur mycket vi satsade medan känslan av misslyckande handlar om vår inställning till misslyckandet. Antingen låter vi misslyckandet bryta sönder våra mål och vårt självförtroende eller så gör vi något bra utav det. Använd det som drivkraft för att kämpa lite hårdare. Det viktiga är som sagt var hur vi följer upp våra misslyckanden.

Det måste vara okej att misslyckas ibland. Jag tycker till och med att vi skall vara inställda att misslyckas. Vägen till målet är sällan så spikrak som du planerade för. Planera in att misslyckas på väg mot det slutgiltiga målet. Se bara till att ha en plan på vad du skall göra vid ett misslyckande så att du kommer tillbaka på rätt spår igen. För om du redan innan vet vad ditt nästa steg är kommer du varken känna dig misslyckad eller behöva ge upp ditt mål.

Tävling och harmoni

Publicerat i Drivkraft

Jag brukar tävla i det mesta jag gör. För det mesta är det inget aktivt val, utan det bara blir så. Den främsta motståndaren är mig själv. Jag accepterar inte att jag inte presterar bättre än senast. Det spelar ingen roll att jag inte tränat eller på annat sätt förbättrat mina förutsättningar. Då gäller det bara att kämpa hårdare från gång till gång. Smärtan att kämpa är oftast mindre än den smärtan som misslyckandet ger. Jag säger inte att det är negativt, snarare tvärt om. Jag älskar att prestera och leverera över förväntan och det är precis det jag gör när jag har denna känsla.

Men så kommer jag i vissa situationer, med vissa människor där den känslan inte längre finns. Det finns ingen prestige, vare sig mot andra eller mot mig själv. Det finns inget att leva upp till och det finns ingen press. Jag kan bara vara, behöver inte fundera. Och lika mycket som jag älskar att prestera, lika mycket älskar jag denna känsla, eller denna harmoni som man kanske bättre beskriver det.