Digitala slavar

Publicerat i Tänkvärt

Digitala slavarJag har varit inne på liknande ämnen tidigare här på bloggen så om du är intresserad så läs även inläggen: ”Bli effektivare utan att jobba mer” och ”Digital och supereffektiv”.

Jag kommer definitivt kasta den första stenen i glashuset den här gången. Min omgivning är fylld av digitala slavar. Fler och fler lever större delen av sitt liv via digitala medier istället för via fysiska träffar med människor. Det ständigt pågående informationsflödet styr allt större del av livet. Vid fysiska träffar blandas de digitala medierna in via incheckningar, instagrammande och statusuppdateringar. Skillnaden mellan digitalt och fysiskt håller på att suddas ut.

Många har bilden av att det digitala livet kräver en snabb respons. Så även om jag tror att de flesta håller med om att push notiser kan vara stressande och ett tydligt störningsmoment i vardagen så är det få som stänger av dem. Rädslan att missa något, inte ge tillräckligt snabb respons är större än stressen att inte själv kunna bestämma när vi blir kontaktade och när vi kontaktar andra. Ett sms, en tweet, en statusuppdatering eller en kommentar på en blogg är något som därför besvaras omgående, oavsett situation man befinner sig i. Push notiser har blivit ett stressmoment många idag är beroende av.

Det digitala livet stannar aldrig upp. Din smarta telefon blir något du är beroende av, kanske till och med mer än av de fysiska mötena. Håller vår generation på att bli bortkopplande från den fysiska världen i behovet av att ständigt vara uppkopplade?

Jag är väldigt kluven till hela den här situationen. Jag ställer mig positiv till att gränserna mellan digitala och fysiska möten suddas ut, men jag tror det digitala beroendet är något som kommer straffa oss framöver.

Personlig integritet Del 2

Publicerat i Insikt, Lagar, Moral

Personlig integritetDet här är en fortsättning på inlägget Personlig integritet Del 1 så läs gärna det inlägget först.

Även om jag själv har en ganska transparent närvaro på nätet där jag lämnar ut ganska mycket av mig själv så oroas jag över de intrång som ständigt sker på vår integritet. Jag delar med mig personliga tankar både här och på Twitter och lägger ut bilder på mig själv och min omgivning på Instagram och Facebook. I de fallen har jag själv satt mitt ramverk för vad jag tycker är okej att dela med mig och inte. Men tittar man i ett större perspektiv så finns det så mycket jag inte kan påverka, som ändå väldigt tydligt handlar om mig.

Jag tycker inte argumenten ”Har du inget gjort, så har du inget att vara orolig över” eller ”Ärliga människor har inget att dölja” håller. Den personliga integriteten blir underordnad jakten på de som utmanar det öppna samhället. Övervakning blir överordnad andra värden i samhället.

Just nu går vi mot ett samhälle där vi har mindre och mindre privatliv. Vart i fasen vi är innan det vänder är svårt att säga, men min gissning är att vi bara är i början. Ekonomiska intressen är allt för starka och har allt för stor makt för att det skall vända ännu på ett tag.

Uppgifter om vårt surfande lagras, så mycket vet vi. Men vet vi egentligen vem som lagrar det? Vem lagrar till exempel våra läsvanor på politiska sidor och bygger register över våra politiska åsikter?

Resonemanget tycks vara att om man skriver om sina politiska åsikter, känslor eller lägger ut privata bilder på nätet så får man skylla sig själv.

Min tro är att finns uppgifter om oss lagrade finns det också möjligheter att missbruka dessa uppgifter. Vi borde alla få chansen att avgöra hur mycket av oss själva vi vill ge bort till företag eller personer som vi inte alls känner eller litar på. Det valet har vi inte fullt ut idag.

Man kanske då skall hantera information olika beroende på vem det handlar om. Ett barns eller en ungdoms uppgifter kanske inte skall lagras och kunna användas på samma sätt som för en vuxen person som kan ta fullt ansvar för sina handlingar. De uppgifter vi efterlämnar oss som barn kanske inte borde bygga grunden för vår digitala identitet?

Det digitala arvet

Publicerat i Insikt

I söndags var jag på Webcoast och som alltid när man möter likasinnade människor uppstår intressanta diskussioner. En av de diskussioner som jag fastnade mest för var den om det digitala testamentet. Vad händer med det digitala arvet vi lämnar efter oss efter att vi dött?

De flesta av oss finns representerade på så många olika ställen på internet. Facebook, Twitter, Google+, LinkedIn, Instagram, WordPress är bara några av ställena jag själv är registrerad på. Troligtvis är jag registrerad på fler ställen än jag vet om. Om inget görs så lever dessa konton kvar efter min död. Idag finns inga regler, inga lagar för hur sådant skall hanteras. Tjänsterna i sig har för det mesta inget eller dåligt stöd för att hantera det. Det finns heller inte några bra alternativ om man själv vill försäkra sitt digitala arv.

Jag har inte tänkt i dessa banorna innan. Men alla borde ägna det en tanke. För gör vi inte något efterlämnar vi vi ett arv för någon att förvalta, med en omfattning svår att överblicka och en situation nästan omöjlig att bemästra. Men den största problematiken är nog ändå att juridiskt är detta inte ett arv där bilder, dokument och information självklart tillfaller våra anhöriga.

Denna situation vill inte jag försätta mina anhöriga i. Samtidigt som jag vill finnas i alla dessa medier så vill jag efterlämna så lite spår som möjligt. För att få det så behöver jag på något sätt skapa förutsättningarna för mina anhöriga att få del av den informationen jag tycker att de har rätt till. Så den diskussion som som från början bara var något intressant har nu blivit till något konkret jag vill göra.