Välgörenhet av ondo

PENGARSå här i juletider är vi extra generösa. Det är också den här tiden på året som det behövs som bäst. Vi har ca 34.000 hemlösa i Sverige. I ett land som Sverige borde ingen behöva vara utan bostad. Så många hemlösa kan inte ses som något annat än ett misslyckande för den offentliga sektorn som bär huvudansvaret för att upprätthålla välfärden i Sverige. Misslyckandet beror enligt min mening enbart på brist av resurser.

Hade det inte varit för all välgörenhet, alla frivillig- och hjälporganisationer hade situationen för de hemlösa varit betydligt värre. Likadant är det med äldrevård, vård av funktionshindrade och vård av missbrukare. Hade inte anhöriga dragit ett så tungt lass som de gör, utan att få någon ersättning för sitt arbete, så hade vi inte haft något välfärdssamhälle att prata om. Många funktioner i vårt samhälle är helt beroende av välgörenhet och frivilligarbete för att fungera.

Jag tror att frivilligarbete har blivit ett verktyg offentlig sektor använder sig av för att kunna dra ner på sina insatser och minska sitt ansvar. Ju fler som är med och delar på ansvaret desto färre resurser behöver tillsättas inom den offentliga sektorn. Civilsamhället har på det sättet fått en avgörande roll för folkhälsan istället för att fungera som ett komplement.

Resultatet av en sådan politik blir en ojämn balans i relationerna mellan givare och mottagare. Välgörenhet sker alltid på givarens villkor och mottagaren förväntas känna skuld och tacksamhet.

Sedan är det svårt att säga att vi inte skall hjälpa till. Jag själv köper gärna Faktum av den anledningen att jag gillar deras verksamhet och i grund och botten är det en god sak. Jag skulle heller inte tveka över att själv hjälpa till för att ge mina anhöriga bästa vården. Men min inställning till välgörenhet och främst när det gäller rena monetära gåvor så föredrar jag att ge till något projekt utomlands eller till att stötta forskningsprojekt.

En reaktion på “Välgörenhet av ondo

  1. det här inlägget gjorde mig upprörd. Kanske egentligen inte för att det är fel av dig men det är så urbotat dumt.

    Först och främst håller jag med dig om att Sverige är en välfärdsstat där vi har ett system så att ingen ska bli utanför. Som du säkert vet så bygger det här systemet på en motprestation för samhällsmedborgaren. Tex kan du inte få socialbidrag utan att vara inskriven hos arbetsförmedlingen och det finns säkert en del annat som ska uppfyllas (jag tänker då på nykterhet och liknande saker). Pga den ena eller andra orsaken så hamnar människor utanför det här systemet, det är ju en ond cirkel.

    Samhället eller kommunen och socialtjänsten har ett väldigt brett område som de ska täcka upp. Det handlar både om människor med missbruk och psykiska problem men också de ”vardagliga” sakerna som föräldraledighet, barnbidrag, barnmisshandel, skolplikt och dyl. Att vi i Sverige inte har fler hemlösa är helt och hållet deras förtjänst.

    Att staten/samhället/kommunen ska ta hand om alla individer i ett samhälle är en orimlig tanke. Det är därför vi ska ta hand om oss själv och varandra. kan du räcka ut en hand till någon nära dig, hjälpa till med det du kan göra det då. Självklart hjälper vi de som står oss närmast mest, men någon gång ibland hjälper vi någon för oss helt okänd och det är ovärdeligt.

    Samhället har fullt upp med att det grundläggande i samhället ska fungera, därför finns det fantastiska organisationer som ett komplement till detta. Stadsmissionen, röda korset, myrorna, frälsis listan kan göras lång. för ett samhälle är INTE uppbyggt så att en grupp människor ska ta hand om alla andra, utan vi ska ta hand om varandra! vi är alla i behov av hjälp ibland och då är man inte så jävla kaxig.

    Visst i Sverige har vi det bra. Vi har inte många uteliggare i procent sett, så fort det finns en är det för många, och många länder har det både fattigare än vad vi har och betydligt sämre ställt med det mest nödvändiga. Men varför är de projekten ”inte av ondo”? hur ska dessa länder/kommuner/samhällen lära sig att prioritera rätt, att pengar måste gå till skola/mat/omsorg och inte till krig/vapen om vi hela tiden ger dem pengar? Vad säger det om din välgörenhet?

    Eller handlar det om distansen? Är det jobbigt att ge den ensamståendemamman med tre barn och inget jobb en slant eller uteliggaren runt hörnet en macka för att du då säger till dessa människor: du och jag är lika mycket värda, vi har samma rättigheter och är på samma nivå och vi kan hjälpas åt? Är det skönare att vara den ”rika vita mannen” som hjälper ”stackars små negerbarn i afrika”?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>